Skammen

Så hände då det otänkbara (som väl visserligen inte varit så otänkbart sett till de senaste veckornas opinionsmätningar). 2010 röstade svenska folket in rasister i riksdagen. Främlingsfientliga Sverigedemokrater. Skämmes ta mig fan, ni som röstade in dem.

Men kanske borde framförallt Mona, Jan, Fredrik, Maud, Maria, Peter, Göran och Lars vara de som skäms allra mest. Skäms för att de vägrade ta debatten, skäms för att de gav utrymme åt Jimmie Åkessons "tyck synd om oss"-retorik. Skäms för att man inte tog SD på allvar, skäms för att man avfärdade dem som ett marginalparti. 5,7% av den svenska befolkningen höll uppenbarligen inte med.

Men! Idag är en ny dag. Ny tid- ny strid. Äntligen får de stackars, motarbetade, trakasserade, utstötta Sverigedemokraterna en chans att visa vad de "faktiskt" står för. De som igår pratade sig hesa om att ta ansvar, de som menat att de inte alls är rasister. Upp till bevis att SD:s riksdagsledamoter kan annat än att dömas för förtal, sjunga vit-makt sånger och vara allmänt jobbiga och olämpliga.

För övrigt så var den rödgröna härdsmältan efter valnederlaget igår bara patetisk och sorglig. Varför står Peter Eriksson i direktsändning och hävdar att det finns en möjlighet att Reinfeldt kommer att söka stöd hos SD när Reinfeldt i alla intervjuer sagt att det inte kommer på frågan? Pinsamt! Och minst lika pinsamt var kommunisten Ohly som hävdade att SD:s intåg i riksdagen berodde på Alliansen. Ehh?

Konstateras kan även att FI blev tredje största parti i min hemkommun Simrishamn. SKAMMEN nr 2! Att det finns kvinnor (och kanske några enstaka män) som är så satans dumma att man slänger bort sin röst på ett socialistiskt enfrågeparti som FI gör mig, lite arg. However så fanns det de som var glada. Däribland min gamla fransklärare som passade på att skriva en glad kommentar på lokaltidningens hemsida. "Maka på er gubbar och bäva för ingenting kommer längre att vara sig likt i Simrishamns maktsfär! Äntligen!". Tolv poäng till trettonåriga mig som redan då insåg att denna människa inte hade alla hönsen hemma.

Avslutningsvis - kanske var Kristian Luuks peptalk med en sur Mona det mest misslyckade någonsin.
"Men Mona, ni är ju fortfarande största partiet!"
"JIPPIE..."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0